Resultatet
Länge sedan uppdatering men tiden går så fort samtidigt som den inte går frammåt.
Senast skrev jag om inseminationen vi gjorde, den insättningen skedde 11/10. Bara några dagar efter kände jag alla symptom man kunde, och blev glad samtidigt som så rädd. Tänk om det var inbildnings symptom, det har jag ju haft förr i samband med att vi försökt skaffa barn.
3 veckor efter insättning skulle vi vänta innan vi gjorde ett grav test, och självklart kunde vi inte vänta så länge. Hedda vår hund, hade redan börjat ändra beteende mot mig, låg och sov på eller nära mig konstant så vist hade vi en aning innan vi gjorde testet.
En onsdag morgon innan maken skulle till jobbet och plus strecket var så svagt att ja vägrade tro på att det var där, men maken tyckte sig se de. Han stack till jobbet med order om att köpa med digitalt test på hemvägen. Lång dag, med lång väntan. Men den stickan visade också positivt. Det lyckades asså ta sig på första försöket, utan någon som helst hormon hjälp.
Sedan dess har det varit många oroliga veckor, samtidigt så glada och förväntansfulla.
Då detta var en assisterad befruktning fick vi göra ultraljud redan i vecka 8. Inte mycket mer än en klump man såg, men ett hjärta som slog snabbt. Där började resan bli lite mer verklig, men tror inte det är först nu som jag verkligen vågar slappna av och bara njuta av det.
Imorgon går vi in i v14 och det är lång väg kvar men nu har jag bestämt att försöka njuta av varje sekund för det är ju så coolt att det växer en lite mini i magen på mig.
Lite livrädd, förväntansfull och faschinerad över hela situationen.
Går allt som det ska så väntas en liten mini i början av Juli och gissa om vi är lyckliga.
Nu är det ca 6 år sedan vi började prata om att händer det så händer det, och vi ville skaffa barn. Det har varit en lång och lärorik resa men som varit värt allt. Vi har lärt oss så mycket om oss själva varandra och om livet och jag gissar att så fort lilla mini är ute lär vi oss ännu mer. Så spänd på framtiden och vad som komma skall.